Sättet det pratas om gränser känns hårt i mig, stundtals nästan våldsamt. Vi ska sätta gränser, kräva respekt, markera. Ur det perspektivet känns gränser som en ständig kamp, både i relation till andra och till mig själv.
Gränser är sårbart
För mig är gränser något skört och sårbart. De är vackra, mjuka och de håller livet självt. Mina gränser värnar om mitt välmående och genom dem kan jag visa vem jag är, på det mest autentiska sätt som är möjligt. De håller mina känslor och behov, mina drömmar och rädslor, mina styrkor och sår. Håller mig, precis som jag är.
Att sätta gränser känns främmande för mig. Istället visar jag mina gränser. Gör mig själv och mitt inre synligt. Det är en sårbar process, som att klä av sig naken. Att erkänna för mig själv och andra vem jag är.
När jag inser att mitt välmående beror på graden av min förmåga att vara sann med den jag innerst inne är, då faller hela poängen med att sätta och markera gränser. Istället blir poängen att våga vara sann med mig själv, i så stor utsträckning jag kan. Att våga stå öppen och sårbar med mina gränser väl synliga och låta andra navigera därefter.
Jag visar mina gränser för andra, inte för att de ska godkänna dem eller förstå dem, utan för att ge dem chansen att vara tillsammans med mig på det mest sanna sätt som går. Om de tar den chansen eller inte, är upp till dem.
Dina gränser är en inbjudan
Gränser har egentligen ingenting med någon annan att göra. Mina gränser är information till mig, information som ska hjälpa mig att leva mer i linje med den jag är. Jag kan välja att respektera dem eller köra över dem, de förblir där ändå. Detsamma gäller för andra.
Gränser utgör inget hot, de är en inbjudan. Ett tillskott av information som kan hjälpa till att skapa djupare möten, både till oss själva och till andra. Jag kan välja att ta emot andras gränser som ett hot eller som kritik av den jag är, men då blir ett djupare möte inte möjligt. Istället skapar det avstånd.
Jag kan också välja att se gränser som ett välkommet bidrag som kan fördjupa förståelsen för varandra och på så vis skapa ett större och tryggare utrymme för människor att vara som de är. Vad vi väljer, är upp till var och en.