En saknad pusselbit
Varje gång jag hör eller läser om vikten av acceptans är det något som skaver i mig. Inte för att jag tänker att acceptans är oviktigt eller dåligt på något sätt, utan för att det ofta saknas en pusselbit i budskapet.
Det pratas om vikten av att acceptera det som är. Och faktum är att vi sällan kan kontrollera det som händer runt oss och därför blir det viktigt att kunna landa i acceptans över det som sker. Det är lätt att fastna i hur vi önskar att det ska vara, något som kan göra det svårt att se det som är på ett klart och tydligt sätt. Det blir som att vi bråkar med det som sker för att det inte stämmer överens med hur vi önskar att det ska vara. Därför blir acceptansen viktig, eftersom den bjuder oss på ett ärligare perspektiv.
Vi alla lever i två parallella verkligheter
Men, vi behöver förstå att vi alla lever i två verkligheter som sker parallellt med varandra, precis samtidigt. När vikten av acceptans lyfts fram står ofta bara en av verkligheterna i fokus, den yttre verkligheten. Det är den vi uppmanas att acceptera.
Men i samma stund lever vi i en annan verklighet, nämligen den som bor inom oss. Den där alla våra känslor, behov och reaktioner bor. Det som händer när vi missar att se och omfamna det som sker i vår inre verklighet, är att vi missar att acceptera oss själva.
När acceptans blir ett sätt att förneka våra känslor
I praktiken innebär det ofta att vi accepterar det som sker i den yttre världen på bekostnad av det som sker i vår inre värld, den där alla känslor och reaktioner sker. För inte sällan hör jag att acceptans ska användas just för att dämpa våra reaktioner. Att acceptans av det som sker i den yttre verkligheten ska göra oss mindre reaktionära. Och om jag ska vara ärlig så är det bland det dummaste och mest skadliga jag någonsin har hört.
För om du har tappat kontakten med dina känslor, då är just reaktionerna vägen tillbaka in till kontakten med dig själv. Att då använda acceptans av den yttre verkligheten för att skruva ner dina reaktioner, är detsamma som att stänga vägen in till dig själv. Det är detsamma som att förneka dig själv det du längtar efter och behöver.
Ordet och – det viktigaste ord du har
Det är här det viktiga ordet och kommer in i bilden. Det handlar om att acceptera det som sker i den yttre verkligheten (kanske ställde din vän in er planerade lunch) och samtidigt acceptera det som då sker i din inre värld (att du blir ledsen och besviken). Båda verkligheterna måste erkännas och accepteras! Inte den ena över den andra.
Det som tyvärr ofta händer istället är att vi försöker acceptera det som sker i den yttre världen (inställd lunch) för att sedan försöka övertala oss själva (ofta omedvetet) att vi inte ska ha några känslor kring det. Som att accepterandet av det som sker i det yttre suddar ut reaktionerna och känslorna som uppstår i det inre.
Att sluta reagera är att sluta leva
Men vi människor ska reagera. Du ska känna. Du ska bli ledsen, besviken, arg, upprörd, förbannad, sorgsen och allt däremellan. Det är bara information! Viktig och värdefull sådan. Bara för att du kan se och acceptera det som sker i den yttre verkligheten, eller för att du kan förstå varför det inte blev som du önskade, tar det på inga vis bort din rätt att reagera och känna som du gör.
Det handlar inte om ett antingen eller, den yttre verkligheten eller din inre verklighet. Eftersom de båda existerar och är en del av den du är, behöver du kunna landa i acceptans för båda. Det handlar alltså om att utveckla förmågan att kunna hålla två perspektiv, två världar, levande i en och samma stund. Du kan förstå varför din vän behövde ställa in lunchen och samtidigt vara ledsen och besviken över det.
Som Tara Westover så fint uttrycker det i sin bok ”Allt jag har fått lära mig”:
You can love someone and still choose to say goodbye to them. You can miss a person every dag, and still be glad that they are no longer in your life.
Använd inte acceptans för att köra över dig själv
Konsten är att låta både och finnas. Att lära dig acceptera (inte hålla med) det som sker i den yttre verkligheten och samtidigt lära dig acceptera det som sker i din inre. Använd inte acceptans av det som sker i din yttre värld som en anledning till att köra över allt som lever inom dig.
Och om du ska börja någonstans, då rekommenderar jag dig att landa i acceptans för din inre värld först. För den är ofta mest svältfödd på medkänsla. Att lära dig acceptera det som är kan hjälpa dig att må bättre, men inte om du använder det för att övertala dig själv att du inte ska känna som du gör. Inte om du använder det som ett sätt att förneka det som är i ditt inre, det som är levande inom dig.
Berörde det här inlägget dig på något sätt? Lämna gärna en kommentar och låt mig läsa dina tankar.
Klokt och välskrivet!
Tack! ❤️
Håller absolut med och tror att ditt inlägg är viktigt. Det är lätt hänt att missförstå eller inte se hela bilden av saker och ting.
För mig handlar det också om att acceptera, d v s se nyktert pä, det som sker. Gör jag inte det utan jag förnekar eller förskönar, för att slippa känna smärta, sorg, ilska, besvikelse o s v så leder ju det till att jag även förnekar eller manipulerar mina känslor och därmed sviker mig själv, eller andra, genom att inte agera när det behövs.
När jag skriver det här ser jag att det ”går åt båda hållen”. D v s att det du skrev om, att vi behöver acceptera såväl det som händer utom oss som inom oss verkligen stämmer. Det ena fungerar inte utan det andra. Magnifikt! Tack.
Precis, det behöver gå åt båda hållen! Att försköna den yttre verkligheten för att vi vill undvika att känna är klart vanligare än vi tror, och det kan hålla oss fast i riktigt osunda miljöer under en mycket lång tid. Så konsten blir att hålla och vara med både det inre och det yttre, även när de inte stämmer överens. Och det kan vara riktigt tungt att landa i! ❤️
Jag vart så glad när nån pratar om ”inre verklighet” ihop med acceptans!
Jag upplever det som att när man inte har acceptans kring nåt så finns det ju en anledning till att man inte klarar det. Och den anledningen finns i den inre verkligheten. Därför det känns så märkligt att det är så få som pratar om den?
Men jag är kanske inne på hur det är när man lyckas lura sig själv i den ”inre verkligheten”
… och det är väl inte riktigt det ni diskuterar?
Men jag tar ett exempel på det jag tänker på iallafall.
Jag har en kompis, hennes bror har plockat bort en massa saker ur deras gemensamma sommarstuga. Hon har sagt till och han vägrar att erkänna det, trots att andra släktingar sett det.
Hon tycker ju att han är en idiot men problemet är att hon lyckas ändå övertyga sig om hon inte har sagt till tillräckligt ordentligt.
Så i hennes ”inre verklighet” så
är det nog hon som… Om hon bara…
Taskig självkänsla, skuld, rädsla – det finns ju massor med saker som drivkrafter till att lura sig själv till nåt mysko beteende.
Och det får man inte hjälp med att försöka genomskåda… nä ”man ska bara acceptera det där som händer”.
Hoppas det går att förstå vad jag försöker beskriva? Sitter här med en utmattad skalle och försöker hitta rätt ord ? Men intressant ämne är det!
Du kanske skrivit om det nån annanstans på bloggen? Tipsa mig gärna för jag har svårt att leta.