Är det möjligt att hitta samhörighet i ensamheten?

Det är i mörkret jag föds. I djupet finner jag min väg, om och om igen. Det är i vilsenheten jag finner klarhet, det är där jag kalibrerar om. När inget annat än min inre guidning finns att tillgå, då jag hittar mitt rätt. Min väg. Den som är unik för mig. Den som är rätt för mig.

Ofta sköljer ensamheten över mig. Känslan av att jag är själv, ensam igen. Ensamheten skrämmer mig inte men den tär. Den längtar. Längtar efter omfamning och en plats. En plats att vara. En plats att vara jag. Tillsammans.

Så sköljer insikten över mig. Som så många gånger förr. Det är inte valet av väg som förenar utan hur vi väljer. Det är inte själva siktet på målet som skapar samhörighet, det är energin som driver oss som knyter oss samman. Jag väljer min alldeles egna väg men det är många med mig som har gjort det valet innan, valet av deras egna och alldeles unika väg.

Vi förenas inte på vägen, vi förenas i kraften som bär oss. I längtan som drar oss. I energin som bubblar inom oss. Det är där samhörigheten finns och där är jag inte ensam.