Behovet som väckte skam

Där satt jag med en lista över mänskliga behov. Ja, det var så jag fick börja utforska dem, mina behov. Jag saknade nämligen ord för att ens förstå mig själv och vad jag kunde tänkas behöva. Ord som kunde hjälpa mig att förstå och uttrycka mina behov lyste med sin frånvaro, de verkade aldrig ha hittat sin väg till mig.

Ordet som fick mina andetag att stanna

Men när jag satt där och tittade igenom listan över behov som vi alla behöver för att kunna må bra, såg jag ett behov som fick mina andetag att stanna.

Rent logiskt kunde jag förstå att vi behöver mat, sömn och vatten för att kunna må bra. Det var självklart. Jag kunde också förstå att vi alla behöver trygghet, närhet och empati, även om jag kände en törst efter mer av det.

Nej, det var ett ord som fångade mig. Det jag såg hade jag aldrig tänkt på som ett behov. Aldrig tänkt att vi människor faktiskt behöver det för att må bra.

Behovet vi försöker dölja att vi har

Snarare tänkte jag att vi människor gör en stor grej av att säga att vi INTE behöver just det. Att vi strävar efter att INTE behöva det. Att vi nästan slår oss själva på bröstet och är stolta över att vi minsann INTE har just det behovet.

Behovet jag läste var uppmärksamhet.

Det kändes förbjudet att behöva uppmärksamhet. Skamligt rentav. Uppmärksamhet klingade negativt. Som ett behov man ska jobba bort. Dämpa. Komma över.

När kroppen säger sanningen

Men min kropp svarade med törst. Den berättade sanningen för mig medan hjärnan gjorde allt den kunde för att försöka styra mig åt ett annat håll. Bort från behovet av uppmärksamhet.

Men kroppen var tydlig. Den längtade efter uppmärksamhet. Och hur mycket skammen än försökte så släcktes inte törsten.

Behovet av uppmärksamhet viftas ofta bort med ord som ”hen vill bara ha uppmärksamhet” eller liknande. Det utmålas som något negativt.

Men att få uppmärksamhet är detsamma som att bli sedd och få uppleva att vi är någon i ett sammanhang. Att få känna att vår närvaro har en effekt på omgivningen. Att vi inte lever i ett vakuum. Det är ett sådant viktigt behov att vi kan gå så långt att hellre sträva efter negativ uppmärksamhet än ingen alls. Och det tycker jag säger något om hur viktigt det här behovet är.

Hur känner du för behovet av uppmärksamhet? Hur klingar det i dig? Och vad säger din kropp?