Jag bär en skörhet inom mig just nu. En ödmjukhet mot mig själv och en djup tacksamhet över de strategier jag har plockat upp under livets gång, strategier som har hållit mig trygg. Många är utdaterade idag, skapta under förhållanden som inte längre råder.
När gamla mönster skaver
Det är lätt att bli arg och otålig på mönster som inte längre fungerar. Men de finns där för att de en gång var den tryggaste vägen fram. Många av dem skapades av ett litet barn som gjorde det hon kunde av det hon hade. Hon är min idol.
Det är lätt att bli arg på uttjänta strategier, kräva mer av mig själv för att jag vet bättre nu. Men strategier och mönster som nu är uttjänta skapades inte av den jag är idag, utan av mig när jag stod i helt andra situationer. Vem är jag att döma henne, hon som gjorde allt hon kunde med det hon hade?
Att möta sig själv med empati
Under en promenad förra veckan fick jag möta en del av mig som inte har fått komma till tals på väldigt länge. Hon var arg, ledsen, ensam och maktlös. Att få möta henne, lyssna och hålla utrymme för hennes upplevelse, mitt liv utifrån hennes perspektiv, det gjorde fruktansvärt ont men var samtidigt något av det vackraste jag har fått ta del av.
Jag lyssnade på henne medan hon hävde ur sig ilska. Ilska över hur jag har vägrat låta henne ta plats. Hur jag har fattat beslut utan att ta den minsta hänsyn till hur besluten påverkade henne. Bestämt att hennes rädslor och utmaningar, det är sånt vi får räkna med.
Att möta mig själv som separata delar hjälper mig att se mer av den jag är och det blir lättare att visa empati för mig själv. Empati för de delar jag har förskjutit och förnekat. En efter en kommer de tillbaka, gör mig helare, mer komplex och klart ödmjukare.
Ingen smeksam resa
Men det är ingen smeksam resa. Kontakt är sällan det. Eller det är snarare vägen från separation till kontakt som smärtar och väcker obehag. Att bara se den separation som många av oss har vant oss vid, det är smärtsamt. Men kontakten, när vi förenas, antingen med delar av oss själva eller med någon vi älskar, det gör obehaget värt det.
Under min promenad fick jag äran att bli vän med en del av mig själv igen. Genom obehag och smärta, för att slutligen mötas i kontakt. Tänk så fint det kan bli ❤️
Berörde det här inlägget dig på något sätt? Lämna gärna en kommentar och låt mig läsa dina tankar.