Jag och min man har en överenskommelse. Vi litar blint på varandras ja och nej.
En lång tid efter överenskommelsen kunde han stanna upp och titta lite funderande på mig när jag sa ja till något. Det fanns (och finns nog fortfarande) en osäkerhet där för honom sedan min utmattning. På den tiden när mina ja ofta egentligen var ett nej.
Han å sin sida vill ibland vara mig till lags, vilket kunde få mig att tveka på sanningshalten i hans ja.
Med en sådan här överenskommelse lämnar vi helt enkelt ansvaret där det hör hemma. För det blir ohållbart att försöka tolka vad den andra _egentligen_ menar. Som om vi har någon aning.
Överenskommelsen har gjort att jag känner efter mycket bättre innan jag svarar. På så sätt får jag större klarhet över vad det är jag faktiskt vill. Dessutom spenderar jag mindre tid på att fundera över sanningshalten i hans svar, det lämnar jag till honom.
Inga tankeläsare
När vi ska försöka tolka vad den andra egentligen menar, tror jag att vi är ute på hal is i en relation. För ingen är tankeläsare och ingen av oss har koll på hur den andra personen innerst inne känner, vilka parametrar hen väger in eller vilken energi som finns till hands. Vi har helt enkelt extremt lite att gå på om vi ska försöka ta hand om den andras välmående på det sättet.
Att kunna känna tillit till andras ja är något jag har kämpat med. Till slut bestämde jag mig för att lita på det och lämna ansvaret där det hör hemma.
Har du några överenskommelser i dina relationer som gör det lättare? Det behöver ju inte vara en parrelation, utan kan lika gärna vara en av vänskap, föräldrar, barn eller en arbetskollega.