Hållbar empati – Del 2: Sluta gå dit du aldrig får

Sökandet efter den djupa kontakten

Min erfarenhet av personer med hög empati är att de ofta är beredda att stånga sig blodiga för att försöka skapa kontakt. Vi vrider och vänder, anpassar och stretchar oss själva – i hopp om att uppnå kontakt.

Kontakt kan låta så ytligt, men den kontakt vi kämpar för är allt annat än ytlig. Den är djup och rör sig på en nivå som finns bortom orden. Den rör och berör, väcker och når in, den känns – på riktigt. Den rör sig på djupet, i det sårbara, mänskliga och sköra. När den uppstår brukar jag säga att jag inte längre behöver översätta mig själv. Den går inte att beskriva, men den som vet – den vet.

När du går dit du aldrig får…

Tyvärr brukar personer med hög empati söka efter den här kontakten på helt fel ställen. De går till samma uttorkade vattenhål om och om igen, i hopp om att kanske få hämta åtminstone en droppe. För den som är svältfödd kan en droppe väcka hopp som inget annat.

Många vet inte ens vart de ska börja, för de har aldrig fått uppleva det som de ändå någonstans inom sig längtar efter så innerligt. En längtan som känns så overklig att du kanske börjar fundera över om det är dig det är fel på, att det du längtar efter kanske är en utopi. Och ja, det är svårt att tro på det du inte har fått uppleva.

Börja med att sluta

Men ofta är det viktigaste steget det när du beslutar dig för att sluta gå till samma uttorkade vattenhål. När du slutar hoppas på att det ska finnas en droppe att hämta. När du bestämmer dig för att spara energin som vandringen till vattenhålet kostar dig.

För när du ständigt lägger din energi på att återvända till samma uttorkade vattenhål om och om igen, då har du till slut inte någon energi över till att utforska nya vägar. För det finns fler vattenhål av besöka, vattenhål som har gott om vatten. Där du inte behöver glädja dig åt en droppe som går att uppbringa högst oregelbundet.

Nej, det finns vattenhål som svämmar över. Där du kan hämta i överflöd. Men om du alltid går till det tomma, så kommer du inte att hitta det, vattenhålet som svämmar över.

Det är lättare att hitta det du söker om du slutar gå tillbaka dit där du aldrig har fått det. Om du ständigt stångar dig blodig mot en sten, då kan du förvänta dig att du kommer att blöda. Om du om och om igen går till det uttorkade vattenhålet, då kan du räkna med att återvända tomhänt, med mindre energi än när du gick.

När du lämnar en plats, kommer du hitta en ny

Släpp hoppet om att det ska bli annorlunda den här gången. Börja istället titta på hur det har blivit hittills. Om du gång på gång går till samma person i hopp om att de ska kunna visa dig empati den här gången, bara för att komma tillbaka besviken, då är det hög tid att justera dina förväntningar efter verkligheten. Får du samma erfarenhet gång efter gång, då gör du klokt i att lita på den. Kommer du ständigt tillbaka tomhänt, snälla sluta gå dit.

När du slutar gå till ditt gamla vattenhål kommer du förvissa att lämna vissa bakom dig. Vissa kommer att vara nyfikna på vart du är påväg nu och kan välja att följa med dig på din nya väg. Men du kommer också att upptäcka att det finns många människor på den nya platsen, människor som är vana vid ett mer ömsesidigt sätt att leva. Som hämtar vatten men också värnar om vattenhålet. Som ger och tar, som om det är det mest naturliga i världen (vilket det är!).

När du går till det uttorkade vattenhålet av gammal vana är det svårt att föreställa sig att det finns ett vattenhål som är fullt någon annanstans. Ibland måste du helt enkelt lämna platsen där du befinner dig för att upptäcka att det kan vara på ett annat sätt än du är van vid.

Att börja använda din empati på ett mer hållbart sätt innebär ibland ofta att du behöver sluta använda det på ett ohållbart sätt. Du kan behöva lämna relationer där du inte får något tillbaka. Det gör ont, men vad är egentligen alternativet?