Jag är en person som lätt kan bli distraherad i vissa fall och i andra fall en person med fullständig laserfokus. I situationer där jag är lättdistraherad tappar jag lätt kontakten med mig själv. Istället börjar jag försöka förhålla mig till allt som omger mig, vilket såklart är en omöjlig uppgift. I situationer där jag intar laserfokus blir jag ett med det jag gör, men kan behöva lite hjälp att komma ihåg att omvärlden fortsätter existera utanför min egen bubbla.
Utan min bubbla mår jag dåligt
När jag kraschade i min utmattning hade jag inte spenderat speciellt mycket tid i min bubbla. Knappt alls under en väldigt lång period. Jag försökte istället parera det som skedde runt mig och försökte förhålla mig till det.
När utmattningen blev ett faktum gick inte det längre, och det blev min räddning. Då omvärlden blev övermäktigt och det enda sällskap jag mådde bra i var mitt eget. Det var den enda plats där jag kunde må bra.
Under många år hade jag inte avsatt tid för att vara tillsammans med mig själv. Jag hade tappat kontakten med den jag innerst inne är, med hon som hjälper mig att leva det liv jag vill leva. Hon som bär mina drömmar som om de är det mest självklara i denna värld. Hon som aldrig tvivlar på mig, aldrig dömer och som stadigt står med mig i vårt och torrt. Utmattningen blev min väg tillbaka till henne, den del av mig som jag mår som allra bäst med.
Kontakten inåt blev vägen ur utmattningen
Att prioritera kontakten inåt, med den jag innerst inne är, har varit vad som har lett mig från utmattning till välmående på ett sätt där jag inte är beroende av speciella omständigheter. Mitt välmående är inte längre avhängt på hur andra beter sig eller att saker och ting måste vara på ett särskilt sätt. Mitt välmående är istället kopplat till hur nära jag i stunden är mitt innersta. Hur nära jag står min egen sanning.
Det betyder inte att jag aldrig mår dåligt eller känner mig nere. Det gör jag. Men lösningen är alltid en och densamma, att hitta tillbaka till henne. För ju närmare jag är den jag innerst inne är, desto bättre mår jag.
Utan kontakten inåt stannar jag och det har jag lovat mig själv att aldrig göra igen. Så innan jag ger mig ut i den omvärld som så lätt distraherar mig, vill jag se till att kontakten inåt är stark. Det gör mötet med omvärlden så mycket mjukare.