Inkludera dig själv i din empati

Empati är kanske det viktigaste jag vet. Jag tror faktiskt att det är lösningen på de flesta problem vi människor står inför, både i stort och smått. Klimatet inkluderat.

Empati utan gränser kan aldrig leda till välmående

Men jag tror också att ju högre grad av empati du har, desto viktigare blir det att identifiera och uttrycka dina gränser. För empati innebär att du låter andra människor påverka dig och då behöver du vara skicklig på att avgöra vart du börjar och slutar och vart den andra personen tar vid. Utan det kommer din empati mest troligt ställa till det ordentligt för dig. Det är verkligen inte alltid en lätt sak.

En annan sak som också blir oerhört viktigt om du är högempatisk är att du inkluderar dig själv i empatin. För om du glömmer bort dig själv i ekvationen är risken överhängande att du istället hamnar i situationen där din empati leder dig in i ett uttömmande av dina resurser. Att inkludera dig själv i empatin handlar både om att rikta den mot dig själv men också om att se till att du är i relationer där du får uppleva det från andra.

Att inkludera dig själv i empatin handlar både om att ha empati för dig själv men också om att se till att du är i relationer där du får uppleva empati från andra.

Medkänsla och gränser på samma gång

Att sträva efter hög grad av empati får aldrig innebära att vi ursäktar andra människor ifall de beter sig illa. Du kan ha förståelse och samtidigt ställa krav på beteende. Du kan se potential och samtidigt vara närvarande med det som faktiskt sker. Du kan ha medkänsla för andras situationer och utmaningar och samtidigt välja dig själv. Det får inte bli ett antingen eller förhållande.

Bara för att du ser betyder det inte att du står som ansvarig. Bara för att du känner innebär det inte att du behöver hitta lösningen. Du kan använda ditt inkännande till att synliggöra det som är dolt för andra.

Väldigt ofta var min empati ett desperat uttryck för min längtan att bli hållen och sedd för den jag är.

Jag vill att min empati ska bidra till både mig och till andra. Under en väldigt lång tid var det inte så. Jag fann empati för andra på min egen bekostnad. Och när jag tittar tillbaka i backspegeln är jag inte så säker på att det ens var uttryck för empati. Väldigt ofta var min det ett desperat uttryck för min längtan att bli hållen och sedd för den jag är. Jag gav helt enkelt till andra det jag så innerligt längtade efter att få uppleva själv.

Vill du ha mer?

Tyckte du om inlägget? För fler inlägg på samma ämne, läs här.

Vill du ta del av fler av mina tankar? Anmäl dig då till mitt månadsbrev.

Vill du att jag kommer och föreläser på din arbetsplats, kontakta mig då på Karolina@genuinkontakt.se. Eller titta närmare på min sida om föreläsningar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *