Är kampen ett symtom på ett annat problem?
Ofta när vi pratar om gränser är det inte alls gränser det handlar om. Snarare är det en varningsklocka på att vi rör oss i osunda relationer där vi inte får plats att vara dem vi är.
När jag möter personer som kämpar med gränser brukar jag först vara nyfiken på hur miljön runt dem ser ut. Ofta visar det sig att de länge har försökt ta plats där andra inte är villig att ge någon plats.
Det är med andra ord vanligt att dra slutsatsen att vi kämpar med gränser och har svårt att uttrycka dem, när sanningen snarare är att vi lever i relationer med personer som inte verkar kunna eller vilja ta emot dem.
Gräns eller varningsklocka?
När gränser får en plats att landa på, då tänker vi sällan på att vi förmedlar en gräns. När informationen (gränser är information) du delar tas emot med värme och respekt, då är det lätt att missa att du faktiskt uttryckte en gräns. Ofta är det inte förrän du stöter på patrull och dina gränser inte tas emot som du får syn på dem.
Men det är inte vad gränser handlar om. Det är snarare en varningsklocka som inte säger något om din kapacitet att förmedla gränser. Däremot säger det desto mer om den andra personens förmåga att ta emot dina gränser.
Att försöka ta plats där ingen plats ges, dvs att försöka sätta gränser där ingen är intresserad av att ta emot dem, det säger inget om din förmåga att dela dina gränser. Det säger däremot en hel del om den relationen och vilken plats du och ditt välmående har i den.
Har du verkligen svårt att visa dina gränser?
Så nästa gång du drar slutsatsen att du är dålig på att sätta gränser, ta en extra titt på om det verkligen stämmer. Har du berättat för den andra personen hur du känner och vad du önskar? Har du gett dem en chans att se dig och dina behov? I så fall är du inte alls dålig på att visa och förmedla dina gränser. Huruvida de har förmågan att ta emot dem, lyssna och se värdet i dem, det ligger långt utanför din kontroll.
I en sund relation behöver du inte kämpa med dina gränser. För i en sund relation ses inte dina gränser som ett hot, utan som ett värdefullt bidrag som kan stärka relationen.
Kanske kämpar du med gränser, men kämpar du med att uttrycka dem eller är det hos mottagaren svårigheten uppstår? Vem är det egentligen som äger problemet?
Berörde det här inlägget dig på något sätt? Lämna gärna en kommentar och låt mig läsa dina tankar.