Kan jag bara få vara svag?

Kanske är det dags att lägga uttrycket ”det är starkt att vara svag” och andra liknande åt sidan? Måste allt nödvändigtvis handla om att vara starkt? Varför kan vi inte bara säga att det är okej att vara svag? För jag vill det, vara svag alltså.

Jag förstår absolut att vi vill skicka ut nya budskap. Budskap som säger att det är okej att vila, visa svagheter, ber om hjälp, inte orka, skita i saker, lägga ner. För jag tror att vi alla känner av den obalans som råder mellan styrka och svaghet. Men det är inte rimligt att vi ska placera allt under kategorin starkt. För visst är det väl ändå lika viktigt att få vara svag?

Sättet vi idag framhåller styrka på, visar att vi värderar just styrka högre. På många sätt är det min överdrivna styrka och min oförmåga att visa mig svag, som ledde mig in i en utmattning. Att vara stark är min akilleshäl. Jag tar till den i alltför många lägen. Lägen där det absolut sundaste skulle vara att vara svag.

Jag längtar efter att få kollapsa och bli hållen av någon annan. Att få smälta ihop till en blöt fläck och sedan bli uppsamlad av någon. Tänk att få krypa upp i någons knä, gråta tills jag får vätskebrist och bli omfamnad av kärleksfulla armar. Det är bra mycket sundare val ibland, att få vara svag hos någon som lånar ut sin styrka till mig en stund.

Jag är så innerligt trött på att alla svagheter ska omvandlas och kallas för styrkor. Varför kan det inte bara få vara okej att vara svag?

Vill du ha mer?

Tyckte du om inlägget? För fler inlägg på samma ämne, läs här.

Vill du ta del av fler av mina tankar? Anmäl dig då till mitt månadsbrev.

Vill du att jag kommer och föreläser på din arbetsplats, kontakta mig då på Karolina@genuinkontakt.se. Eller titta närmare på min sida om föreläsningar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.