Känslomässig hygien & samtycke – två viktiga ingredienser vid kontaktskapande

Jag skriver och pratar ofta om vikten av att skapa empatiska utrymmen i våra mellanmänskliga möten. Jag anser nämligen att det är en viktig nyckel i relationer, oavsett vilken typ av relation vi pratar om.

Vad är ett empatiskt utrymme?

Ett empatiskt utrymme är där vi tar emot andras gränser. Om gränser innebär att jag synliggör mig själv och det som ryms inom mig (känslor, behov, erfarenheter, upplevelser etc), handlar empati om att vara nyfiken på den inre värld som ryms i andra. Att sätta ljuset på och försöka förstå mer hur andra känner, hur deras behov, erfarenheter och upplevelser ser ut. Medan gränser handlar om att ta plats som den jag är, handlar det empatiska utrymmet om att ge plats och skapa utrymme för andra att vara dem de är.

Empati och gränser är därför ett intimt utbyte av varandras inre världar. Vi får helt enkelt möjlighet att se mer av varandra och kan därför skapa en större helhet eftersom vi har tillgång till mer information.

Känslomässig hygien

Men som alltid när vi vill ta upp plats i någon annans utrymme, fysiskt, känslomässigt eller mentalt, behöver vi visa respekt. Det är då den viktiga aspekten av känslomässig hygien kommer in i bilden. Att visa mina gränser och synliggöra mitt inre är värdefullt om jag vill skapa bra förutsättningar för mer genuina möten. Men det är också viktigt att jag tar ansvar för mina gränser och bär med mig en förståelse och en respekt för andra människors utrymmen.

Säg att jag knackar på din dörr och när du öppnar står jag där med en väska packad, fullt övertygad om att du ska ta hand om mig och låta mig bo hos dig när jag behöver. De flesta vill nog gärna bli förberedda på något sådant och skulle inte tolerera att det skedde upprepade gånger. Ändå händer det hela tiden när det handlar om vår inre värld, våra känslor och behov. Att vi förväntar oss att andra människor ska ta emot oss när vi delar vårt innersta med dem.

Någon stannar dig på affären och börjar dela sina känslor kring hur kämpigt de har det hemma just nu, utan att kolla om du har tid eller vill lyssna. Eller när någon stannar dig på vägen till fikarummet och lyfter sina känslor av frustration efter morgonmötet, utan att först ta reda på om du vill och kan ge det utrymmet. Kanske delar en vän vad en annan vän har sagt eller gjort och hur det påverkar dem. Allt medan du befinner dig i mitten. Kanske avslutas det hela sedan med ord som du får inte säga det till någon. Där står du plötsligt med en massa ny information, med en inblick in i någons inre värld. Information som du aldrig har efterfrågat och kanske inte ens ville få tillgång till.

Visa respekt för det utrymme du tänker ta plats i

Att kasta sina känslor, upplevelser och erfarenheter i knät på någon är inte att dela sina gränser på ett ansvarsfullt sätt. Det är att tränga sig på. Det tenderar dessutom att få helt motsatta effekter från det vi söker. För anledningen till att människor gör så här, delar sitt inre utan att först kolla av om du har tid, lust och möjlighet att ta emot dem, går ofta att spåra tillbaka till en längtan av kontakt och av att få någonstans att landa.

Tyvärr får det som sagt ofta motsatt effekt. Människor tenderar att dra sig undan. Kanske lånar de ut sitt öra i stunden och lyssnar där och då. Inte nödvändigtvis för att de vill, utan för att den de mötte gjorde det svårt att göra något annat. Med tiden är risken stor att de försöker undvika denna person. Allt för att slippa gå igenom samma sak en gång till. Den hett efterlängtade kontakten blir då istället till raka motsatsen.

Samtycke vid känslomässig intimitet

Samtycke vid fysiskt intima möten är de flesta bekanta med (hoppas jag verkligen!). När det kommer till känslomässigt intima möten är däremot inte alls är lika vanligt att prata om samtycke. Men om vi vill skapa mer genuin kontakt med andra, då är samtycke viktigt även när det gäller känslomässig intimitet.

Det handlar om att kolla av innan. Kolla av om personen som jag vill dela mitt inre med faktiskt har tid, lust och möjlighet att lyssna och därmed kan ta emot mig här och nu. 

Samtycke vid känslomässigt intima möten (även de som sker i relationer vi inte anser vara särskilt intima, såsom på föräldramötet, i jobb korridoren eller med grannen) handlar om två oerhört viktiga saker, nämligen:

Respekt för andra människor

Dels handlar det om att visa andra människor respekt. Respekt för deras tid, för deras liv och för dem som personer. Många människor vill vara en trygg famn för andra, vill lyssna och ta emot andra – men de behöver få göra det som ett aktivt val. Ett val där deras frihet respekteras.

Respekt för dig själv

Den andra viktiga saken handlar om den som delar sitt inre. Om du kastar ditt inre i knät på någon annan, utan att först ge dem en chans att välja, är du inte varsam med dig själv, med dina känslor eller med det sårbara som finns inom dig. Att göra det antyder en stark längtan efter att få bli lyssnad på men det visar även på bristande integritet och tillit till den egna förmågan att hålla sina känslor.

Att dela ditt inre med andra utan att först ha kollat av och fått veta att det faktiskt finns utrymme för det, leder sällan till kontakt. Istället tenderar det att lämna båda parter med en känsla av förvirring och med en smak av missnöje, något som snarare leder till ökat avstånd.

Ett exempel

Ta ett exempel från mitt liv. Som regel lyssnar jag gärna till mina vänner när de känner behov att dela sitt inre med mig. Det betyder inte att det alltid passar eller att jag kan hålla det utrymmet precis när de behöver det.

Om en vän ringer mig samtidigt som jag befinner mig i affären, då vet jag redan innan att jag inte har förutsättningarna att lyssna på det sätt jag vill. Jag kommer att vara distraherad av omgivningen och kan därför inte erbjuda den närvaro som jag önskar. Det vill jag vara tydlig med mot min vän. Jag vill vara tydlig med att jag vill lyssna, att det hen vill dela är viktigt för mig och att jag kommer att finnas där, men först när jag har ordnat bättre förutsättningar för det.

Det här vinner både jag och min vän på. Jag får vara den lyssnare jag allra helst vill vara, den som kan lyssna med fullt fokus och total närvaro. Min vän får ett utrymme att landa på som helt och hållet är tillägnat hen.

Om min vän hade börjat dela utan att först kolla med mig om jag kunde och ville, hade det mest troligt slutat med att vi båda hade lämnat samtalet utan att riktigt känna oss nöjda. Jag hade känt mig splittrat och ofokuserad. Min vän hade troligen inte känt sig fullt mottagen och lyssnad på.

Men om jag inte vill lyssna då?

Det finns såklart situationer där vi inte vill hålla utrymme för andra. Där vi inte orkar vara den som lyssnar. Oftare än inte indikerar den oviljan en obalans i oss själva. Kanske är det så att du oftare är den som lyssnar än den som delar? Att du ofta är den som håller utrymme för andra men sällan tar plats själv? Kanske väger din empati tyngre än dina gränser? Antingen är den obalansen knuten till en specifik person eller så kan det vara ett mönster du bär inom dig och som påverkar många av dina relationer.

Oavsett anledning är det viktigt att vara ärlig. Har du inte tid, lust eller möjlighet att hålla utrymme för någon, ja då är det schysstare att vara ärlig med det. Att lyssna bara av anledning att du tänker att det är det rätta, det räcker inte. Istället är det ofta ett första steg till avstånd. Med tiden tenderar det att sippra in bitterhet i mötet med den andra, bitterhet som egentligen är kopplad till ditt egna behov.

När jag blev bitter

Jag gjorde själv det här under lång tid. Lyssnade för att jag tänkte att det var det rätta, samtidigt som jag själv blev alltmer dränerad. Resultatet blev att jag la det på den som jag höll utrymme för. Tyckte att de blev en belastning och till slut ville jag undvika dem till vilket pris som helst. Det  kostar ofantligt mycket energi. Bättre då att vara ärlig redan från start. Det behöver inte innebära att vi säger att vi inte vill lyssna, utan ärligheten kan vi rikta mot oss själva. Jag behövde vara ärlig med mig själv. Jag behövde förstå att jag faktiskt inte ville lyssna och sedan göra val därefter, val som låg i linje med det.

Fråga först – dela sedan

När det kommer till samtycke behöver det inte vara krångligare än att du frågar innan du delar och att du är beredd på att söka dig till någon annan eller vänta en stund ifall utrymmet inte finns där du helst hade funnit det.

Att ge människor valfriheten att hålla utrymme för dig gör att du oftare kommer få känna dig mottagen. Även om du blir “nekad tillträde” emellanåt så kommer du samtidigt att känna dig mer mottagen när du vet att personen som lyssnar och håller utrymme för dig, gör det av fri vilja och inte för att du kidnappade dem innan de hann värja sig. Du ökar alltså din chans för att bli mottagen på riktigt och jag lovar att det kommer att ge en klart skönare upplevelse.

Berörde det här inlägget dig på något sätt? Känner du igen dig? Lämna gärna en kommentar och låt mig läsa dina tankar