Leder dina gränser till konflikter?

Vad gör man om mottagaren brister i sin empati och inte verkar vilja eller kunna ta emot dina gränser? När du försöker sätta gränser och berätta om din upplevelse och dina känslor och istället möts av förklaringar, skuldbeläggande av dig eller ansvarsförskjutning?

Det var inte meningen, det förstår du väl?
Men du är ju inte alltid så himla perfekt du heller!
Måste du alltid göra så stor grej av ingenting?
Ja, jag verkar då alltid göra något fel i dina ögon. Jag fattar inte ens varför du vill vara med mig! 

Att dela sina gränser kan vara oerhört sårbart. Att sedan göra det med någon som inte vill eller verkar vara kapabel till att ta emot dem, det kan vara riktigt frustrerande. När dina gränser verkar skapa konflikt, då kan det skaka om en rejält och känslan av otrygghet kan bli ytterst tydlig.

Men innan jag skriver vidare vill jag vara tydlig; Dina gränser kan inte skapa konflikter. Att andra får en reaktion på dina gränser, det är värdefull information om dem, som de behöver titta närmare på. Det är bara om du anser dig att ha rätten att sätta dina men sedan vägra ta in andras gränser, som en konflikt kan uppstå. Men gränserna i sig kan inte skapa en konflikt.

Lär dig använda gränser på olika sätt

För mig har det viktigaste och svåraste steget varit att inse när det inte finns någon plats för mina gränser. Jag har fått kämpa för att lära mig identifiera tecknen på att mottagaren inte är öppen för den sortens kontakt. Det har varit en svår insikt att ta in för mig. Jag som tror att just den djupa sortens kontakt är vad världen och mänskligheten behöver.

Så första steget för mig är att se om det finns en vilja hos mottagaren att ta emot mig. Finns det, då använder jag gärna mina gränser och min sårbarhet för att skapa djupare kontakt. Finns det inte, använder jag mina gränser för att skydda mitt eget välmående.

Skapa trygghet genom självempati

Men hur ser det ut?

Ja, det finns nog inga givna svar på den frågan. Jag utforskar fortfarande hur jag kan skapa trygghet inom mig när det inte uppstår trygghet i mötet med den andra. Tursamt nog har jag fått en del övningstillfällen i detta (haha! Hade nog helst varit utan dem…)

Behöver jag vara nära en person som inte ger någon plats till mig, då ser jag till att ge plats till mig själv. Om den andra inte lyssnar och ger utrymme för min upplevelse och mina gränser, då är jag riktigt noga med att skapa det utrymmet  inom mig. Är det inte möjligt att skapa kontakt eller ha en relation till den andre, då fokuserar jag på kontakten till mig själv. Det innebär att jag riktar den empati som jag annars så gladeligen ger till andra, tillbaka till mig själv. All förståelse, medkänsla och ömhet för inre upplevelser, den ger jag till mig själv. Självempati är alltså ordet.

Det är rimligt att må dåligt i relationer där du inte får plats

För ibland behöver vi vara i dessa personers sällskap. Det kan vara en chef eller en arbetskollega. En kusin på släktmiddagen med släkt som vi i övrigt tycker om eller en svärmor som följer med på köpet. Eller som för mig nu senast, en bilhandlare som vi var tvungen att fullfölja en affär med.

Vi kan inte alltid lämna alla svåra möten och då behöver vi förhålla oss till dem på ett sätt där vi inte går under själva. Men om du gör det väldigt ofta, förhåller dig till människor som inte ger någon som helst plats till dig och ditt inre, då är det till slut inte möjligt att må bra. Har du flera sådana “relationer” i ditt liv och redan mår dåligt, då är det viktigt att inse att det är rimligt att må dåligt i “relationer” där du inte får plats. Det är alltså inget fel på ditt dåliga mående, det dåliga måendet är snarare en naturlig konsekvens av osunda relationer. 

Dina gränser behöver inte bli godkända av någon annan än dig

En sak som jag gjorde när affären med bilhandlaren färdigställdes var att jag gick in i mig själv och liksom tryckte ut min energi inifrån och ut. Jag lät andetagen hjälpa mig att fylla ut min energi ända ut i huden och en bra bit utanför kroppen. Flera gånger upprepade jag mitt eget namn tyst i mitt huvud, för att påminna mig själv om att jag kan ta plats även när ingen plats ges. Påminna mig om att mina gränser inte behöver bli godkända av någon annan för att få räknas.

Det låter kanske inte så stort eller omvälvande att göra det här. Men det känns stort! Det händer något inom mig och det hjälper mig att fokusera på mig och mitt inre istället för det som skaver utanför. Det hjälper mig att vara närvarande med mig själv och resultatet blir att jag inte längre överger mig själv i sådana här situationer.

Men det här är bara ett knep som du göra vid kortare möten. Har du människor i ditt liv som sällan eller kanske till och med aldrig öppnar upp och låter dina gränser och upplevelser ta plats, då funkar inte det här. Vi människor behöver kontakt. Vi är flockvarelser som vill höra samman. Men det är aldrig tänkt att den kontakten och samhörigheten ska ske på bekostnad av den du är ❤️

Berörde det här inlägget dig på något sätt? Lämna gärna en kommentar och låt mig läsa dina tankar.