Möten jag minns

Mannen med schäfern

För många år sedan mötte jag en man med sin schäfer. Den gjorde utfall mot min hund, varpå mannen tog tag i hunden och bannade den med hårda ord. Jag stannade och bad honom sluta, sa att hunden var rädd och inte visste bättre och att hans hårda tag knappast skulle hjälpa.

Han släppte hunden och tittade på mig med tårar i ögonen. ”Tror du inte?”, frågade han mig. Han berättade att hunden hette Cora och betyder hjärta. Att hon var hans närmsta vän efter hans fru dog. Han älskade Cora så och mådde dåligt varje gång han bannade henne. Men andra hade sagt att han behövde göra så, annars skulle hunden bli omöjlig att ha. Han gjorde vad han trodde han var tvungen till för att kunna ha henne kvar. Trots att hans hjärta brast varje gång.

Vi pratade länge och innan vi skildes åt kramande han om mig, viskade ett tack och gick. Det mötet är ett sådant som ofta dyker upp i mitt minne, trots att det säkert har gått femton år sedan vi sågs.

Jag vet inte hur det gick för honom sedan men jag bär med mig mötet med honom. En del av honom bor kvar i mig, påminner mig om att vi ibland gör fel saker av rätt anledning, av den enkla anledning att vi inte vet bättre.

Han har såklart ingen aning om att han blev ett varmt minne hos mig. Ett minne som påminner mig om hur fint det är när vi får mötas – på riktigt.

Sedan tänker jag om någon tänker så om mig. Hur har jag påverkat någons liv utan att veta om det? Är jag ett varmt minne hos någon jag bara har stött på under livet?

Vi vet så lite om hur vi påverkar andra. Det finns människor jag har mött på gatan som har gett mig ett leende och förändrat min dag utan att de vet om det.

Blicken som förändrade allt

Som den gången jag skulle gå in från bilen med bebis i babyskydd och det andra barnet hysteriskt under armen. Ett barn tappade en sko, så jag sparkade med mig den längst vägen. Svetten rann och helst ville jag försvinna när jag plötsligt såg en granne på avstånd. Han tittade på mig med en varm och medkännande blick. En blick som fick mig att smälta, på det vackraste sätt jag har upplevt.

Väl inne satte mig och grät. Utan hans varma blick hade jag kanske tappat tålamodet helt. Istället blev allting lugnt inom mig. Tänk att en medkännande blick kan ha den makten? Makten att förändra någons dag. Hur fint är inte det?

Vi vet sällan hur vi påverkar andra. Kanske har du räddat någons dag? Någons liv? Tänt någons gnista? Kanske gör du det idag?

Vill du ha mer?

Tyckte du om inlägget? För fler inlägg på samma ämne, läs här.

Vill du ta del av fler av mina tankar? Anmäl dig då till mitt månadsbrev.

Vill du att jag kommer och föreläser på din arbetsplats, kontakta mig då på Karolina@genuinkontakt.se. Eller titta närmare på min sida om föreläsningar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.