I större delen av mitt liv har jag låtit andras intention vara det viktigaste i ett möte. Vad de menade, hur de ville att det skulle bli eller hur de tänkte att deras handling skulle tas emot, det blev viktigare än min upplevelse av det. Andras intention, hur de önskade att det skulle bli, fick köra över min egen upplevelse så många gånger att jag till slut tappade kontakten med min egen verklighet. Istället navigerade jag utifrån deras intention, utifrån deras perspektiv, sanning och verklighet.
Möt mig där jag vill att du ska vara…
För de menade ju väl. Kom med den bästa av intentioner. Ville ju bidra till mig. Ville bara väl. Att det ibland inte alls landade så hos mig, det var mindre viktigt. När andra ville visa omsorg och det sedan inte kändes så hos mig, ja då vann deras vilja. Jag började justera så att jag till slut kände som de ville att jag skulle känna.
…för jag orkar inte möta dig där du är
Det har resulterat i att jag ofta tänker mig fram till mina känslor. Jag tänker mig glad, tänker mig lycklig, tänker mig nöjd. Tar sikte på hur de egentligen menade att det skulle bli och utifrån det kan jag \”känna\” glädje. För om deras intention verkligen hade nått fram till mig, då hade jag ju blivit glad. Alltså borde jag känna glädje.
För det blir lätt resultatet när vi ombeds att alltid tro på andras goda intentioner. Vi förflyttas bort från där vi är, bort från våra upplevelser och till där andra önskar att vi ska vara, till deras intention.
Jag övergav mig själv
Om och om igen lämnade jag mig själv till förmån för andra och deras intentioner. Bort från hur jag faktiskt kände och till hur de ville att jag skulle känna. Till hur de hade hoppats att deras agerande skulle få mig att känna.
När min upplevelse slutade räknas, då slutade jag också att känna. För vad spelade det för roll när hur jag kände ändå inte var viktigt i sammanhanget? Istället övertygade jag mig om att mina känslor var fel, min upplevelse var fel och deras rätt.
Det är svårt att förklara det här och helt ärligt gör det rätt ont att sätta ord på det. Det väcker skam och den är som vi alla vet inte särskilt bekväm.
Värdet och sårbarheten i intentioner
Jag älskar ändå att lyssna till människors intentioner. För jag ser det fortfarande som en viktig pusselbit i mötet med andra. Det bor stor sårbarhet i våra intentioner och att möta dem med varsamhet kan ta oss långt i en relation.
Men upplevelsen, hur intentionen faktiskt landade i praktiken, är också en viktig pusselbit. Utan den missar vi oerhört viktig information, information som kan stärka relationen avsevärt.
För både den som har en intention och den som intentionen landar hos, tjänar på att upplevelsen får komma till uttryck. För den med intentionen kan lära sig mer om den hen möter och personen som får en upplevelse får lära sig mer om sig själv. Det är där vi kan hitta värdefull information som hjälper oss att matcha intention och upplevelse.
Varningsklocka
Så idag, när någon ber mig att se deras goda intention, att alltid tro gott om dem, då ringer det en varningsklocka hos mig. En som påminner mig om att verkligen ta kontakt med min egen upplevelse och lyssna där först. Hur blev det här för mig? Hur känner jag? Vad hade jag behövt för att få en bättre upplevelse? Hur möter jag helst det här behovet?
Det jag också tittar noga på är hur intresserad den andra personen är av min upplevelse. När människor lägger tid på att förklara sig, förtydliga hur de menade och vilken intention de hade, men aldrig kollar av eller visar intresse för hur deras intention landade hos mig eller hur min upplevelse ser ut, ja då är det tydligt för mig att den här personen inte ger mig någon plats. Jag ska komma till hen men hen är inte villig att komma till mig.
Jag tänker mig fortfarande ofta in i känslor. Det sker fortfarande så snabbt att jag sällan fångar det direkt. Men jag fångar det allt oftare. Ser det ibland i efterhand och rättar till det. Lyfter min upplevelse i efterhand, ibland flera veckor senare. För jag har lovat mig själv att min upplevelse också räknas!
Ett ord till den som behöver
För många år sedan läste jag några ord som landade så väl i mig. Skönt och som en smocka på en och samma gång. Som när vi får precis det vi behöver utan att ha förstått att vi behöver det. Kanske kan orden nu hjälpa någon annan ❤️
Orden var: Bara för att de inte menade något illa, betyder det inte att det inte gjorde ont.
Jag har dessvärre glömt vem som sa dem, men värdefulla har de varit.
Berörde det här inlägget dig på något sätt? Lämna gärna en kommentar och låt mig läsa dina tankar.