När det osunda normaliseras

Jag började dagen här, ute vid havet. Mindes hur bra jag mår i kontakt och hur mycket jag lider i separation. Varje gång livet är tufft är det just för att jag upplever en separation av något slag. Separation från mig själv, i mina relationer, till naturen eller till mänskligheten.

Det mest normala kan vara det mest osunda

Är det inte underligt hur vi har normaliserat upplevelsen av separation? Hur den på något sätt har blivit eftersträvansvärd, som något vi ska kunna må bra i, annars är något fel.

Vi problematiserar barn med separationsångest och förmedlar budskapet om att känslan de känner ska botas och överkommas. Att barnet i samma stund har en stark längtan är sällan något som lyfts fram. Den där längtan efter kontakt. Att få känna samhörighet, trygghet och närhet.

Vi matas med budskapet om att vi inte ska bry oss om vad andra tycker. Framhåller det som något bra, ett tecken på styrka. Men vem lever så? Bortkopplad från omvärlden, relationer och ömsesidighet?

Om du vill läka behöver du uppleva motsatsen

Min separationsångest har ofta tärt på mig. Jag har försökt skärpa till mig, sagt till mig själv att komma över den. Slagit på mig själv, om och om igen, i tron om att den skulle försvinna. Istället växte den i styrka. Det var inte förrän jag omfamnade min starka längtan efter kontakt som jag hittade en väg där jag kunde må bra.

Separationsångest botas inte av att lära sig att uthärda separationer eller av att försöka bli \”bra\” på det. Den botas av kontakt. I mitt fall kontakt med hur viktigt kontakt är i mitt liv. Förståelse för att jag mår bäst när jag lever i kontakt. Den förståelsen gav mig möjligheten att utforska flera sätt att möta min längtan efter kontakt. Kontakt med mina känslor, med min längtan, med dem jag älskar, med naturen. Aldrig någonsin mår jag så bra som då. Efter att ha omfamnat det så skrämmer inte den fysiska separationen mig lika mycket, även om jag fortfarande mår bäst när min flock är samlad. 

Jag bryr mig vad andra tycker om mig. Jag vill ta in hur den jag är påverkar andra människor. Inte för att göra avkall på den jag är, utan för att jag söker kontakt även när det känns obekvämt. Att ta in hur den jag är påverkar andra kan vara fruktansvärt obekvämt och det kan trigga igång skam som inget annat. Men om jag stänger dörren och säger att jag inte bryr mig, hur ska jag någonsin då kunna leva i kontakt?

Svaret på mitt varför – det som gör allting värt det

Vissa vill hävda att den viktigaste kontakten är den med mig själv, och på många sätt är jag villig att hålla med. Men det finns något i mötet med andra, när den jag är får möta någon annans mest sanna jag, som berör mig på djupet. Kraften i att mötas i det fysiska väcker en sårbarhet och en skörhet i mig som jag har kommit att älska. Kontakten med mig själv har varit avgörande för att kunna nå dit, men som alltid vill jag ha mer. Mer än den djupa och innerliga kontakten med mig själv.

Jag vill ha den sårbara känslan som uppstår i mötet med andra. Den som väcker en stormande rädsla och en pirrande längtan i ett och samma andetag. Känslan av att få falla in i någons famn och känslan när de tar emot mig. Inte som en avskalad och justerad version av mig själv. Nej, som den jag är – den djupaste, sköraste och vildaste version av mig. Den känslan är mitt varför. Det är upplevelsen som gör allt det skrämmande, obekväma och sårbara värt det. Upplevelsen av kontakt. Den djupa, äkta och genuint ömsesidiga kontakten. Den är svaret på mig varför.

Vad är ditt svar på varför? Som gör allting värt det, även när det känns skrämmande, sårbart och skört? Vad är det som du inte kan låta bli, även fast kostnaden känns hög ibland?

Jag älskar att få höra hur mina ord landar hos dig, så lämna gärna en kommentar!