När själva bilden av välmående är osund

När jag aktivt bestämde mig för att börja prioritera min inre värld och börja lyssna till allt jag bar inom mig, levde jag ändå i tron om att det skulle leda mig till ett välmående som mestadels bestod av sköna känslor. På något vis trodde jag att jag skulle nå en destination inom mig där jag blev fri från ångest. Fri från känslorna av ensamhet och fri från de starka osköna känslorna. Jag bar en bild av att välmående var detsamma som lycka och att jag till slut skulle komma till en plats där jag kände ständig tacksamhet, glädje och lycka.

En ny bild av välmående växer fram

Någonstans inom mig hade jag målat upp en målbild. Att när jag nådde dit, dit där de skönaste känslorna bor, hade jag lyckats. Först då hade jag lyckats med mitt inre jobb. Om jag bara lyckades med det, då skulle allt bli bra.

Men ångesten och känslorna av ensamhet är fortfarande kvar och bilden av vad mitt inre lyssnande ska leda till är utbytt. För om jag vill leva ett liv i linje med den jag innerst inne är, då kommer jag alltid att känna allt. Allt annat är att stänga ute delar av mig själv.

Jag har inte längre någon målbild. Det finns inget jag ska bli fri ifrån. Jag försöker inte bli av med ångesten. Eller den tärande ensamhetskänslan.

Allt får finnas

Istället vill jag ge hela mig en trygg famn. Ibland är det min egen famn och ibland någon som jag litar på. En famn där ångesten får utrymme att riva och slita. Där jag kan omfamna den med medkänsla. Ensamheten får vara där, precis som den är. Utan villkor eller krav på förbättring.

Att vara med mig själv på detta sätt, att helt ovillkorligt älska allt som inom mig, är inte alltid lätt. Men de gånger som jag lyckas ge de tärande och rivande känslorna ett självklart utrymme, då är det som att allting bara släpper. Plötsligt är allt okej. Mitt i ångesten är jag okej. I den tärande ensamheten är jag okej. Till och med mitt i skammen är jag okej. Plötsligt är jag okej precis som jag är. Idag är det den bild jag bär av välmående. Att få vara okej precis som jag är, där jag är.

Hur ser du på välmående? Kan du känna igen dig i en strävan efter lycka, bara för att sedan få insikten att det i sig håller dig borta från själva välmåendet?