Om du har förlitat dig mycket till din empatiska förmåga och samtidigt inte utforskat dina gränser lika mycket, då kan det vara skrämmande att närma sig gränser. Det är lätt att känna sig egoistisk när du gör fler val som är för dig och ditt bästa. Även andra kan reagera på den förändringen, då de är vana vid att du möter deras behov före dina egna.
Så hur kan en då göra när rädslan för att framstå som egoist infinner sig? Eller när någon faktiskt uttalat säger att du beter dig egoistiskt?
Vem är egentligen egoisten?
När det kommer till att andra kallar dig egoist för att du väljer dig själv tycker jag faktiskt att det finns en del humor i detta. Ja, det känns inte så roligt, men det är ändå ganska humoristiskt.
För om andra nu har en invändning om att du väljer dig själv och därmed styr bort din tid eller ditt fokus från dem, vem är det då egentligen som är den egoistiska i sammanhanget?
När du väljer att möta behov som du har, gör du val för dig (som såklart också kan påverka andra). Men den som kallar dig egoist verkar tycka att det är du som ska möta deras behov och när du istället väljer dig själv, ja då ges du etiketten egoist. Lite humoristiskt är det väl ändå?
Internaliserade sanningar
När det gäller den egna känslan, att du känner dig egoistisk när du gör val i linje med dina behov, så handlar det ofta om att tidigare dragna slutsatser lever kvar som omedvetna sanningar inom dig.
Kanske bär du erfarenheter från tidigare i ditt liv där du blev skammad när du tog plats? För gränser och att prioritera sig själv handlar ju om att ta plats och visa sig. Kanske var du för högljudd, för glad, för mycket av något som andra i stunden då ansåg störande.
Det viktiga här blir att landa i insikten av att det antagandet får stå för dem. Det behöver inte fortsätta vara din sanning. Även om ingen uttalat sa till dig att du var för mycket av något, är det lätt som barn att tolka och dra slutsatser från sina upplevelser. Även om de inte nödvändigtvis stämmer överens med hur det faktiskt var. Här har alltså en tolkning letat sig in och blivit till en inre sanning.
Att ändra på internaliserade sanningar är ingen lätt sak, men det går! Ibland sitter de mest på ytan och då kan det räcka med att skifta tankar och ta in fler perspektiv för att kunna se på saken från fler håll än innan.
Kroppslig närvaro
Ibland går de djupare och då kan de sitta i kroppen och i hela nervsystemet. Då får du en kroppslig reaktion, ofta en rush av skam som kan sätta igång ännu fler reaktioner.
Dessa sanningar går inte (vad jag vet) att skifta med endast tankar, utan behöver bearbetas på en fysisk nivå. Min erfarenhet är att detta handlar om ett djupt kroppsligt jobb. Att träna sig att vara närvarande med sig själv och inte överge sig själv när det råder kaos på insidan.
Bli vän med dig själv
Parallellt med att skifta internaliserade sanningar, handlar det största jobbet om att skapa en kärleksfull relation till dig själv. Att hitta vägar fram som hjälper dig att se ditt värde och sedan göra val i linje med det, även när det känns obekvämt.
För när du inte väljer dig själv, utan hellre möter andras behov än dina egna, då kommer du att bära något obekvämt inom dig. Något som skaver men som du ändå fortsätter med. Det obekväma där handlar om att du överger dig själv. Mest troligt har du gjort det under en så lång tid att det obekväma har blivit normaliserat.
Uthärda rätt sorts obehag
När du sedan börjar prioritera dig själv och andra antingen visar sitt missnöje eller att du är rädd för att svika någon, då uppstår också ett obehag. Men det här obehaget handlar om andra och det är ett obehag du behöver lära dig att vara med. Med tiden minskar det men till en början kan det kännas outhärdligt.
Gissningsvis har du varit bärare av andras obehag länge och då blir det såklart läskigt att överlämna ansvaret tillbaka till dem. För när du släpper taget och överlämnar ansvaret där det egentligen hör hemma är det lätt att slås av en känsla av maktlöshet. Nu har du inte längre möjligheten att påverka situationen.
För mig har mycket av mitt ansvarstagande för det som egentligen tillhör andra handlat om att försöka bibehålla en känsla av kontroll. En falsk sådan förvisso, men ändå.
Var snäll med dig själv
Att närma sig sina gränser och därmed utveckla en starkare självkännedom är inte alltid en enkel resa för dem som har lutat sig mot empati.
Låt det ta tid och mest av allt – var snäll mot dig själv i processen! Klarade du inte av att stå kvar i dig själv en gång, då är det så. Det är värdefull information som du kan använda och nästa gång kanske du klarar av att göra annorlunda.
Rädslan du känner är bara en indikation på ovana. En signal om att du rör dig på marker som inte är kända för dig. Rädslan är inte där för att hindra dig eller säga att du är på väg åt fel håll. Den vill bara göra dig uppmärksam på att du är på väg att växa.
Det här är inte en resa i perfektionens tecken. Så var snäll mot dig själv, även de gånger du glömmer bort att vara snäll mot dig själv ❤️
Berörde det här inlägget dig på något sätt? Lämna gärna en kommentar och låt mig läsa dina tankar.