Att vara självsnäll och ha självmedkänsla är inte mer komplicerat än att vi är snälla mot oss själva. Ett enkelt koncept som ofta ändå blir så svårt i praktiken. Självsnällhet innebär förmågan att kunna hålla oss själva med medkänsla. Att visa förståelse för oss själva även när saker och ting inte blir som vi tänkt oss, när vi reagerar på sätt som lämnar en del att önska. Att hålla oss själva med kärlek, omsorg, medkänsla och förståelse, även i situationer när vi tänker att vi inte förtjänar det. Framförallt då. Jag skulle vilja framhålla självsnällhet som vägen in. Vägen in till vårt innersta. Till ett liv där vi kan leva i linje med dem vi innerst inne är. Ett liv i genuin kontakt med såväl oss själva som med andra.
Möt din inre kritiker – en väg till självsnällhet
Att vara självsnäll handlar mycket om att möta sin inre kritiker. Rösten inom dig som är snabb på att framhålla alla dina så kallade tillkortakommanden, att det är “för sent”, att “ingen kommer att tycka att ditt bidrag är speciellt intressant”, att “du ändå inte kommer att klara det” osv. Det är den där rösten som aldrig har någon gråskala utan det är allt eller inget som gäller. “Du kommer ändå aldrig att lyckas” eller “alla andra kan det här bättre än du”. Ord som alltid/aldrig, alla/ingen, ytterligheterna, dualiteterna. Inga mellanting, inga kansken.
Det är lätt att vilja gå till attack mot den här rösten. Lätt att vilja gå i krig mot den, bevisa hur fel den har, försöka tysta ner den, eftersom den stänger dörren till det vi längtar efter och vill ha.
Det är också lätt att vi låter den övertyga oss om att vår längtan är omöjlig, för stor eller bara fel. Inte för oss. Att vi är löjliga, att vi inbillar oss, att vi kommer bli lämnade om vi gör så. I evigheter kan den fortsätta till dess att vi låter den leda oss till att kapitulera innan vi ens har börjat.
Båda dessa, att gå i krig och vilja bevisa att den inre kritikern har fel eller att låta den övertyga oss om att det är vår längtan, vår dröm det är fel på har båda sin bas i rädsla. Att ge upp eller revoltera mot något föds ur rädsla för att vi inte tror att vi kan få det vi vill ha.
Självsnällhet tar en annan väg. Den inkluderar alltid hela oss. Den låter den inre kritikern tala, lyssnar till vad den har att säga, ställer relevanta frågor för att finna lite mer mellan allt och inget.
Sårbarhet – kostnaden för att leva självsnällt
Självsnällhet är ganska enkel. Men den kräver en sak. Sårbarhet. Utan kontakt med det som är sårbart, med vad vi faktiskt känner, missar vi vägen in. För sårbarhet är ju egentligen inget annat än att våga vara med det vi känner just nu och våga omfamna det. Erkänna det, antingen för oss själva eller i relation till andra när vi vill skapa kontakt utåt. Men vi är många som har fått lära oss att det kostar att vara genuina med vad vi känner. Att uttryck för våra känslor kan leda till att vi inte får vara med, att relationer tar skada och att vi inte längre är älskade. Det är ett helt kapitel för sig och inget jag kommer att beröra i den här texten, men det är djupa sår som gör det svårt för många av oss att vara med det vi känner. Vi har lärt oss att prioritera relationen före autenciteten i tron om att det inte är möjligt att få båda.
Ett fint sätt att praktisera självsnällhet på är genom uttrycket “Det är rimligt att jag känner så här”. Vi är många som har lärt oss att ifrågasätta, döma, stänga undan, kritisera och dölja våra känslor. Det kan vi redan. Men att validera de känslor som dyker upp, utan att analysera dem har vi inte fått öva så mycket på. Det bor en oerhörd kraft i att göra detta. Att beskriva våra känslor som rimliga. Validera dem.
Lägg märke till dina känslor. Validera dem och säg, gärna högt, för dig själv att det är rimligt att du känner så här. I allra högsta grad rimligt. Även (eller kanske framför allt) när du inte ser logiken i dem eller förstår varför du känner som du gör. Möt dina känslor med en varm och öppen famn. Påminn dig själv om att du bär på erfarenheter som genererar dessa känslor. Detta gäller även om du inte bär minnet av de erfarenheterna. Även om du numera kanske vill något annat, vill skapa nya strategier och vill reagera annorlunda så bär du en erfarenhet som gör att du reagerar som du gör, att känner som du känner och som gör din reaktion rimlig. Erfarenheter som har medfört att de mönster som du vill bryta överhuvudtaget existerar. Det betyder inte att de reaktioner du har alltid är rättvisa mot andra, men en förståelse för varför de finns kan hjälpa dig att komma i kontakt med ditt inre på ett mer självsnällt sätt.
Var snäll mot dig själv! Fall inte i fällan av att kräva perfektion i din egen utveckling och om du ändå gör det, faller i fällan av att kräva perfektion, var då snäll mot dig själv för att du hamnade där. Utveckling handlar om att vecklas ut. Det är en process, inte en linjär perfektionistisk resa. Den bär lager efter lager, rör sig i snirkliga rörelser och kommer att pågå hela livet. Du kommer aldrig att komma ifrån rädslan, din inre kritiker eller obehagskänslorna som livets utveckling för med sig. Lär dig istället att vara med processen på ett självsnällt sätt, så bygger du ett hållbart välmående. Ett välmående bortom omständigheterna. Ett välmående som är ovillkorligt. Ett välmående som du bär på insidan. Inte för att livet är perfekt eller för att allt alltid känns underbart och skönt, utan för att du kan förhålla dig till livet på ett självsnällt sätt och tillåta dig att känna det liv som rör sig inom dig. Det genererar ett inre välmående som ingen någonsin kan ta ifrån dig.