Skammen – min svagaste länk

Skört och skrämmande

Aldrig innan tror jag att jag har delat något så här sårbart. Något så skört och skrämmande. Men orden ville ut. Inte bara för mig, dolt i ett hörn av mobilens minneskapacitet. Orden ville nå ut till dig. Kanske är de fullständigt obegripliga. Kanske landar de som ett slag i magen. Eller så viskar de om något som bor inom dig, något som du känner men inte minns. Vad vet jag. Här kommer i alla fall det mest sårbara jag någonsin har delat.

Skam har varit en känsla som jag länge har haft en intensiv relation till. Länge var jag helt omedveten om den, då den varit så närvarande i mitt liv att den helt hade normaliserats. Att känna skam var så vanligt för mig att reaktionen den framkallade blev mitt normaltillstånd.

Skammen berättade vem jag behövde vara

På många sätt styrde den allt. Vad jag sa, hur jag rörde mig, vad jag åt och inte åt. Vilken musik jag lyssnade på, aktiviteterna jag ägnade mig åt, överallt letade sig skammen in och sa sitt. Sa sitt om hur jag skulle leva och vem jag skulle vara. Det var som om jag var en tavla med en ständigt för liten ram. Hur jag än gjorde, fick jag inte plats.

Men skammen stannade inte där. Nej, den gick längre än så. Jag skämdes även för min skam. Att känna skam passade inte heller in i ramen, så skamkänslorna behövde döljas till vilket pris som helst. Så jag blev säker och stark. Få skulle ana den sköra och sårbara som bor där bakom, bakom muren som skammen har byggt i åratal.

Att skämmas över skammen

Bara att skriva om det här, att sätta ljus på det som för evigt vill växa i mörker, gör ont. Att erkänna skammen, ja det väcker enorma vågor av skam till liv. Jag skäms för min skam. Skäms för den osäkerhet som lever inom mig. Jag vill vara trygg men saknar tillit. Vill vara sårbar men saknar tilltro. Vill vara öppen men skammens mur vaktar fortfarande med hökögon.

Rebell – bara en annan form av maktlöshet

Jag vet inte om den någonsin kommer att släppa sitt grepp om mig. Denna boja som blivit en del av den jag är idag, som påverkar mig och de val jag gör. På många sätt är jag en rebell, den som vägrar ge plats åt skammen och de inskränkningar den försöker skapa i mitt liv. Men att vara rebell är bara en annan form av maktlöshet. Att vara rebellisk är fortfarande att behöva förhålla sig till något utanför mig själv. Något att bevisa, bemästra eller omvandla.

Visst, rebellen har mer kraft än den som bara ger upp, men den är långt ifrån den kraft som bor inom oss alla. Den urkraft som gör oss till unika varelser och som kan genomgå det mesta. Jag känner den. Den finns där och jag låter den leda mig. Skammen vaktar men jag känner den alltför väl. Vet hur den funkar och vet att den på något underligt vis faktiskt vill mig väl. Den har bara gått lite vilse bland andras förväntan på vem jag ska vara.

Vem vill jag vara? Vem är jag bortom skammen? Bortanför andras förväntningar? Bakom det skal jag så länge har byggt upp för att försöka skapa en känsla av trygghet?

Den som ger någon rådet att \”var bara dig själv\” som ett lättvindigt råd för välmående, den har nog aldrig levt i skammens grepp. Aldrig känt hur marken under försvinner vid minsta felsteg eller hur mattan rycks bort under fötterna när något om ska hållas dolt plötsligt råkar komma upp till ytan.

När osynlighet blir trygghet

Att vara osynlig blev min trygghet. Oerhört synlig i min osynlighet. Valde med omsorg vad som fick synas i vilket sammanhang. Och nu kommer den igen – vågen av skam. För så ska man ju inte vara. Ombytlig och skiftande. Inte bära mask och låtsas. Men när det är vad som skapar trygghet, då blir det lätt så. Eller lätt och lätt, det blir den mest rimliga vägen att ta. Det blir en överlevnadsstrategi.

En överlevnadsstrategi som i sin tur väcker mera skam. För man ska som sagt inte bära mask och låtsas. Man ska vara genuin, äkta och sann. Så då kommer den igen – skammen. Och att känna skam över det som blev den enda rimliga och trygga vägen fram, det är något som bara den som upplevt det kan förstå. Den outhärdliga känslan av att känna skam över det som länge har känts som den enda möjliga vägen fram. Skammen över skammen, den är inte lätt att bära kan jag lova.

Samhällets krav – läk dina sår i tysthet

Jag vill skriva att jag idag är fri från skammen. Vill kunna säga att jag idag kan leva utifrån min egen sanning och att jag idag kan titulera mig som friskförklarad från skammens sjukdom. För är det inte så samhället fungerar? Att vi ska läka i tystnad och sedan komma ut hela i andra änden? Lida och läka utan att synas och höras, för att sedan dela vår framgångssaga? Då, när vi inte längre är så påverkade av det som hänt och därmed inte belastar någon? Då, när vi kan sträcka på oss, starka av stolthet?

Jag kan inte det. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin kommer att blir fri från detta. Om det någonsin kommer en tid då skammen inte kräver större delen av mitt fokus och min viljestyrka för att ta mig vidare till min sanning. Till den jag är.

”Var bara dig själv!”

För det är en sak som är säker. Att ”bara vara mig själv”, det är något som jag har fått kriga mig till. Och fortsätter få kriga för. Det är inget som kommer lätt och jag tror kanske aldrig att det kommer att bli så heller.

Att vara sann och genuin är det vackraste jag vet. Så till dig som kämpar, som tvekar och skräms inför att vara den du innerst inne är – du ska veta att du inte är ensam i din kamp. Även om skammen vill få dig att tro att du är ensam, så är du inte det. Jag tror att vi är många, men just nu skriker min skam till mig att det bara är jag i hela världen som känner såhär och att dessa ord bara kommer att bekräfta det skammen så länge har sagt till mig; att jag är ensam.

Att vara sann och genuin handlar inte om att vara perfekt och att visa på framgångssagor. Det handlar om att våga vara där vi är. Och just nu är det något med skammen som berör mig. Rör runt mig. Möblerar och rumsterar om inom mig. Jag vet inte alls om orden når dig, om de blir begripliga eller bara landar som något slags bokstavskaos. Men just nu är det här det mest genuina jag kan dela och hela mitt inre skriker till mig att det är dags. Dags att göra det som så länge har gömt sig i det avgrundsdjupa mörkret synligt. Så här har du det. Min skam. Och skammen för min skam. Min största rädsla och min starkaste längtan sammanflätade i ett, att få vara den jag är.

Berörde det här inlägget dig på något sätt? Lämna gärna en kommentar och låt mig läsa dina tankar.