Skilj på gränser och begränsningar och skapa bättre relationer

Lär dig skilja på gränser och begränsningar och bli bättre på att skapa kontakt i dina nära relationer. Gränser kommer inifrån och handlar alltid om mig och mitt inre. Ingen annan. Begränsningar däremot sker i det yttre och kan omfatta någon annan. Mina gränser kan däremot leda till begränsningar för andra.

När jag pratar om gränser i föräldraskapet blir det tydligt för mig att vi inte riktigt förstår skillnaden mellan dessa två. Jag kan få frågor kring hur föräldrar ska kunna sätta gränser att deras barn inte får vara ute efter ett visst klockslag eller inte äta mer godis. Här blir det viktigt att kunna skilja mellan vad som är en gräns och vad som är en begränsning.

Om vi tar exemplet med godis, kan din gräns som förälder vara att du inte vill spendera mer av dina pengar på godis. Det hindrar ju dock inte barnet från att köpa mer för sina egna pengar eller be någon annan köpa. Att hindra barnet från att äta godis handlar alltså inte om en gräns, det handlar om en begränsning.

Lär dig vara med reaktionen som uppstår

Begränsningar är en naturlig del av livet. Jag som är lång kan inte krypa in överallt och begränsas därför av yttre faktorer. Ett litet barn kan inte alltid nå till nedersta grenen av klätterträdet som sina syskon och begränsas därför av yttre faktorer. Som föräldrar och andra viktiga vuxna behöver vi ibland bära barnens större perspektiv åt dem, innan de själva har utvecklat förmågan att se från flera håll och förstå konsekvenstänkande. Då kommer begränsningar väl till pass. Det är alltså inget fel eller dåligt med begränsningar, men det är klokt att lära sig att skilja dem åt.

Vad föräldrar som ställer liknande frågor ofta egentligen frågar, är hur de ska vara med barnens besvikelse och frustration. Och det är något helt annat.

Hitta mötesplatsen – matcha din intention med deras upplevelse

För att vi ska kunna skapa möten behöver vår intention i mötet matchas med den andra personens upplevelse. Om jag till exempel vill begränsa mitt barns godisätande eller tiden hen får vara ute på kvällarna, handlar min intention kanske om min egen känsla av trygghet, om omsorg för barnet eller kanske om båda. Mitt barn kommer mest troligt aldrig att känna av min omsorg där och då, utan kommer att vara fullt upptagen med sin egen reaktion av besvikelse, ilska och frustration. Begränsningar har tendensen att väcka sådana reaktioner inom oss alla. Det är fullt naturligt och många gånger är det just i begränsningar som vår förmåga till kreativa lösningar är som allra störst.

Men hur kan vi då ändå skapa ett möte med barnet mitt i allt detta? Jo, istället för att försöka få dem att se vår bakomliggande omsorg kan vi rikta vår intention av omsorg till deras reaktioner. Vi kan visa omsorg, respekt och förståelse för deras besvikelse eller frustration. Vi behöver inte behandla det på något sätt, utan istället handlar det om att visa att vi kan och vill vara närvarande med den utan att hamna hos oss själva och i våra egna reaktioner.

Det är lätt hänt att vi också blir frustrerade när barnets frustration sätter in och att vi då försöker dämpa den frustration som barnet upplever. Ofta gör vi det för att vi inte själva står ut med vår egen frustration.

Vanliga sätt vi kan försöka dämpa barnets reaktion på:
  • Släpper den begränsning vi har infört så att barnet får som hen vill.
  • Förminskar barnets känslor genom att säga att det inte är något att vara sur över, att barnet ska skärpa sig eller börjar jämföra med andra barns reaktioner som vi anser är mer rimliga.
  • Avleder och försöker göra barnet glad igen.

För den uppmärksamme kanske det blir tydligt att det här inte bara är något som sker mellan föräldrar och barn. Tvärtom kan det ofta ske även i relationer mellan två vuxna.

Vilka känslor har du själv svårt att vara med?

Det behöver inte vara så svårt att vara med och ge utrymme åt barnets reaktion. Det största hindret är ofta vår egen oförmåga att vara med våra egna känslor, vilket får oss att försöka dämpa barnets så att vi själva slipper känna dessa jobbiga känslor.

Att titta närmare på vilka känslor du har svårt att vara med hos dina eller andras barn är en bra indikation på vad du själv har stängt ute inom dig. Har du svårt när barn blir arga, är risken överhängande att du har vissa problem med din egen ilska. Blir du överväldigad av ledsna barn, se efter vilket utrymme du ger dig själv för att vara ledsen. Vilket utrymme fick du som barn att vara i dessa känslor? Har du svårt att stå ut med besvikelse hos barn kan det vara en hint om att du inte tillåter dig själv att känna besvikelse. Den sista är min akilleshäl, alla gånger!

Hur känns begränsningar för dig?

Tänk efter själv en stund. Hur lätt har du att känna och uppleva andras omsorg och kärlek ifall den tar sig uttryck i begränsningar? Att din partner säger till dig att du inte får äta mer godis, gå ut på helgen eller måste träna tre gånger i veckan? Visst är det skillnad mellan barn och vuxna i själva sakfrågan, men knappast när det kommer till vilka reaktioner som uppstår inom oss.

Så förvänta dig inte att barnet kommer att uppskatta och kunna ta in att dina begränsningar kommer från en välment plats (om du nu är säker på att den gör det och inte bara handlar om din egen rädsla att släppa taget). Förbered dig istället på att vara med barnets reaktion på ett sätt som grundar sig i omtanke, respekt och förståelse. Ni är mer lika än du tror.