Så länge jag kan minnas har jag varit stark. Jag har låtit mina starka sidor leda och ta fronten. Jag vill inte mer. Mina starka sidor har fått ta plats länge nu. Mer plats än vad som egentligen är rimligt.
Överbelastning leder till skador
Precis som när vi tränar och har vissa delar som är svagare är det lätt att andra får kompensera. Får jobba hårdare för att klara uppgiften. Men överbelastning leder nästan alltid till skador. De starka sidorna blir utslitna och de svaga förblir svaga och tappar till slut sina kämpar när de starka inte längre orkar.
Nä, jag vill inte vara stark längre. Jag vill omfamna mina svaga sidor, precis som de är. Otränade och utan erfarenhet. Likt ett nyfött föl känner jag mig så ostadig på benen. Att gå från stark till svag är sårbart. Läskigt. Känner mig naken.
Mina otränade delar saknar erfarenhet och jag känner mig vilsen. Vem är jag när de starkaste sidorna får ta ett steg är sidan?
Alla andra men inte jag
Länge övergav jag mig själv för andra. Försökte förstå andra, finnas för andra, förhålla mig till andra – på bekostnad av mig själv. Sedan kom en lång period av självutforskande. En period då jag ville lära känna vem jag är, förstå mig själv och förhålla mig till mig. Som en pendel byte jag från den ena sidan till den andra. Från andra till mig själv.
Nu har den pendeln börjat söka sig mot mitten. Att vara hos andra kan jag redan. Det går på automatik. Att vara hos mig själv kan jag någotsånär även om det fortfarande kräver en står portion medvetenhet från mig. Men att bjuda in andra till min inre värld, visa mig sårbar, det är läskigt som bara den! Att låta andra se min osäkerhet, min längtan efter att få bli hållen och att dela min passion och mina drömmar, det känns otroligt skrämmande. Att låta mina styrkor kliva åt sidan och istället låta de otränade, svaga och oerfarna sidorna komma fram känns verkligen kan jag lova. Som att jag ska dö emellanåt. Ändå verkar det som om det är den här vägen jag har valt. Jag varken kan eller vill vända om nu. Även om jag stundtals vill gräva ner mig och aldrig komma fram igen.
Känner du igen dig? Vad skrämmer dig mest, att ta in andra och låta dem påverka dig? Eller att släppa in någon i ditt inre och se hur det påverkar dem?