Tappar du ibland bort dig själv när du är med andra? Kanske drar du dig ibland för att vara med andra, just på grund av rädslan för att förlora dig själv på vägen?
Rädslan visar på en längtan
Rädslan för att förlora oss själva i relationer med andra är för mig starkt förenad med en djup längtan efter att få vara älskad som den vi är.
Om du bär på en sådan längtan och samtidigt har erfarenheter av att behöva anpassa dig, dölja och offra delar av dig själv för att få höra till, då uppstår ett smärtsamt glapp. Ett glapp mellan din längtan och din erfarenhet. Mellan dröm och verklighet. Och det glappet rymmer ofta både rädsla och sorg.
Har du orimliga förväntningar på dig själv?
Men rädslan och sorgen kan också vara förknippad med att du har orimliga förväntningar på dig själv. Förväntningar som säger att du ska kunna vara i en relation utan att förlora dig själv, och om du inte lyckas, ja då är det något fel på dig.
Är det en rimlig förväntan att ha, om du har gått genom livet och samlat erfarenheter av att behöva justera och anpassa den du är efter de sammanhang du har varit i? Du hör hur taskigt och hårt det låter va?
Vill du hitta en väg framåt, på ett självsnällt sätt?
Så hur kan du hitta en mer självsnäll väg framåt? Så att du kan vara den du är och samtidigt vara tillsammans med andra?
Om du känner att du vill ha hjälp på vägen så kan kursen Gränser för Relationer vara något för dig.
Den riktar sig till dig som lätt tappar bort dig själv när du är bland andra. Som har bra koll på vad andra behöver, men lätt glömmer bort dig själv. Som kanske känner dig mer ensam när du är bland andra, och mindre när du är för dig själv. Och till dig som tenderar att bortförklara dina egna känslor till förmån för andras, genom att till exempel tänka att den andra personen nog inte menade något illa eller att det kanske bara är du som är känslig och överreagerar.