Att ta ansvar för dina känslor, behov och upplevelser är en viktig nyckel om du vill växa och må bra. Lika viktigt är det att lära dig att inte ta ansvar för det som inte är ditt, att inte bära skulden varje gång och lära dig vart du börjar och såklart också vart du slutar.
När du alltid tar ansvar & bär skuld
Personer med hög empati men svaga gränser tenderar att bära mycket skuld. De tar ofta på sig ansvaret för allt och dömer sina sunda reaktioner som något de behöver jobba på och jobba bort.
När någon beter sig illa är den första responsen inte att peka på någon annan. Tvärtom vänder de inåt och funderar på hur de skulle ha gjort annorlunda. Istället för att förmedla gränser, väljer de förståelse. Förståelse som kan sätta andras dåliga beteende i en kontext. En fin egenskap som tyvärr alldeles för ofta resulterat i att det egna välmåendet skjuts åt sidan.
Att våga tappa kontrollen
Att ta ansvar för allt är en försvarsmekanism. När rädslan att tappa kontrollen och inte kunna påverka situationen eller relationen blir så stark att det känns mer hoppfullt att vrida och vända på sig själv i all evighet. För då ligger makten att förändra fortfarande kvar hos en själv.
”Tänk om…”
”Om jag bara…”
”Nästa gång…”
Att landa i maktlöshet är det svåraste jag har gjort. Att släppa taget om hoppet att få en relation att fungera var så brutalt jobbigt att jag på allvar trodde att jag skulle gå sönder.
Det är som en drog och jag är den beroende. Faller tillbaka, in i viljan att försöka en sista gång. Bara den här gången. Om jag bara…
Värdet i att omfamna maktlöshet
Maktlöshet har varit svårt att tillåta mig att uppleva. Kanske vill någon stoppa mig och säga att jag inte alls är maktlös. Att jag bär valmöjligheter inom mig. Att jag kan se på det från ett annat håll. Tro mig, jag har varit där.
Till slut blev det viktigt att omfamna upplevelsen av att vara maktlös. Det har gett mig mer värdefull information än vad perspektivskiftande någonsin har gjort. För att skifta perspektiv, se bortom det som är och hitta nya vinklar är som att andas för mig. Att omfamna min egen upplevelse, ja det kräver istället massor av mig.
Känner du igen dig?
Berörde det här inlägget dig på något sätt? Lämna gärna en kommentar och låt mig läsa dina tankar.