Utmattning är något vackert

Utmattning, sorg och avundsjuka – hur vackert är det inte? Visst, vid första anblick kan det vara svårt att se det vackra som gömmer sig i dem men vid en närmare titt blir det uppenbart. Åtminstone för mig.

Utmattning är vackert. Jag ser det som själen som vägrar ge upp. Livet som ropar och bankar för att få mig att lyssna. Som vill uppmärksamma mig på att jag är på väg åt fel håll. Utmattningen hjälpte mig att stanna upp, uppmärksammade mig på att jag har en viktig uppgift här och hjälpte mig att navigera om. Även om det inte känns vackert många gånger, så finns det mycket kärlek i en utmattning. Kärlek från vår själ till oss. 

Sorg är vackert. Att jag ger mig själv tid att sörja något eller någon som inte längre finns med mig – det är vackert. Att få vältra sig i känslan som sliter så förtvivlat ont, just av den anledning att något eller någon har tagit en del av mitt hjärta. Trots att jag minns och behåller kärleken kvar i mitt hjärta, så har något förändrats och där tar sorgen plats. Jag vill inte vara rädd för sorgen, jag vill omfamna den!

Avundsjuka är vackert. För i avundsjukan bor längtan. Om jag kan se bortom denna tärande känsla, kan jag se min längtan. Det jag drömmer om, det jag vill ha mer av, det som kan nära mitt innersta. Avundsjukan framställs ofta som ful och ovälkommen men tänk så tokigt det kan bli. För avundsjukan kan också ses som porten till mitt innersta och det kan aldrig bli annat än vackert.