Det är något med råden om att vi ska leva här och nu som skaver i mig. När oro möts med påminnelser om att vi ändå bara har nuet. Att det är precis just nu vi lever och att vi inte kan vara någon annanstans.
Det har tagit mig ett tag att förstå vad det är som skaver, men sedan slog det mig.
Vems här och nu?
Att möta oro, ångest eller rädsla med råden om att vi ska leva här och nu, innebär att vi missar det nu som den andra personen befinner sig i. Det nuet som innehåller oro, rädsla eller ångest.
Det är inget fel att fokusera på här och nu, men vi behöver vara uppmärksamma så att vi inte använder det som ett sätt att fly. Att säga till någon som oroar sig för framtiden att de ska fokusera här och nu, visar ju bara att vi som ger rådet inte kan leva upp till det själva. För oron de upplever är deras nu. Visst kan vi hävda att det kommer ur välmening men är det verkligen så? Eller är det rädsla för att vara med vissa känslor?
Sitt bara bredvid mig
Vi behöver möta upp andra där de faktiskt är och våga vara närvarande där. Möta oron, rädslan och ångesten. Först när de känner sig trygga och vet att vi vill vara med dem ovillkorligt, då kan vi börja undersöka alternativen. Men först då, när tryggheten finns och behovet av att få bli lyssnad till är tillfredsställt. När vi har skapat kontakt, då har vi ofta redan rört oss in i ett annat nu, ett nu som innehåller andra känslor.
Jag tror inte att vi behöver ge så mycket råd och perspektiv egentligen. Det jag tror människor verkligen längtar efter är någon som vill sitta med dem precis där de är. Varken mer eller mindre.