När vi bedömer vår egen förmåga att sätta gränser gör vi ofta ett fundamentalt misstag: vi tittar på vår prestation, men ignorerar klimatet. Vi dömer oss själva för att vi inte kan slå upp tältet, utan att registrera att vi står i orkanstyrka.
Det vanliga misstaget: Vi glömmer väderleksrapporten
Det är lätt att dra slutsatsen att man är hopplöst dålig på att sätta gränser. Men sanningen är ofta en annan. Frustrationen handlar sällan om bristande förmåga, utan om att man försöker hålla sin gräns i ett extremt utmanande klimat.
Tänk dig att du ska slå upp ett tält. Du har sett hur andra gör det, och det ser inte så svårt ut. Det verkar till och med ganska lätt. Men när du själv står där med tältduken och pinnarna är det nästan omöjligt att få ihop det. Frustrationen växer, och du börjar döma dig själv: ”Hur svårt ska det vara egentligen? Varför klarar alla andra detta utom jag?”
Det du glömmer är att titta på kontexten. När du såg de andra sätta upp sina tält, skedde det i solsken och vindstilla. De kunde släppa tältduken för att leta efter en tappad pinne, de kunde ta en paus, och de behövde inte ens spänna stormlinorna. Deras tältning mötte inget motstånd.
Att slå upp ett tält i orkanstyrka
Du, däremot, befinner dig ute på kalfjället. Det blåser full storm och ösregnar. Du kämpar för att överhuvudtaget se något, och om du släpper tältduken för en sekund blåser hela din sovplats bort.
Jag ser detta om och om igen. Människor tror att de ”kämpar med gränssättning”, när de i själva verket kämpar i en miljö som skulle knäcka nästan vem som helst. Är du dålig på att tälta bara för att du inte lyckas få upp det perfekt ensam på kalfjället i storm? Nej. Du är förmodligen skickligare än de flesta, bara för att du ens orkar hålla kvar i duken.
Det osynliga trycket och andras fysiologi
Vad är motsvarigheten till kalfjället och stormen när det gäller gränser? Svaret är omgivningens reaktioner.
Ibland blåser det full storm: någon blir öppet irriterad eller ställer hårda krav. Men ofta är vädret mer subtilt – som ett underkylt regn eller en isande vind som letar sig in under jackan. Det är kollegan som med en vänlig röst säger: ”Är du säker på att du inte ska med på AW:n? Du missade ju förra gången också.” Det är familjemedlemmen som svarar på ditt nej med en djup, besviken suck, eller vännen som plötsligt blir tyst och drar sig undan.
Det är här vi ofta går vilse. Vi tolkar deras suckar och kyla som ett kalkylerat, medvetet försök att manipulera oss. Men sanningen är enklare, och helt opersonlig.
Ditt nej har precis skapat ett glapp mellan deras förväntan och verkligheten. Deras inre registrerar det glappet, och de drar ihop sig. Piken, sucken eller tystnaden är bara deras eget försvar – en reflexmässig flykt från deras eget skav när de inte får som de vill. Det är sällan ett ont uppsåt. Det är bara väder. Men det är ett väder som sliter hårt i din tältduk.
Sluta döma dig själv – observera kontexten
Att våga stå kvar i dig själv när andra automatiskt reagerar på glappet är utmanande. Om du känner att det sliter i duken är det inte för att du är trasig eller gör fel. Det är för att det blåser.
Nästa gång du dömer dig själv för att det är svårt att säga nej, stanna upp och observera var du befinner dig. Står du på kalfjället? I storm eller underkylt regn? Och om du raderar vädret ett ögonblick – hur ser din förmåga att sätta gränser ut när solen skiner och vinden står stilla? Skulle du fortfarande säga att du har svårt för det?
Förmodligen inte. Lidandet uppstår i glappet där vi förväntar oss solsken men befinner oss i storm. Släpp illusionen om din egen oförmåga, och börja med att bara observera vädret.
/Karolina